Vi klarar det

Berättelser om asylsökande och nyanländas organisering i ungdomsrörelsen

Ungdomsrörelsen samlar många beundransvärda personer. I de här texterna berättar vi om förföljelse, flykt och tröstlös väntan. Men också om de som klarat av det ingen ska behöva, och de som trots dåliga förutsättningar kämpar varje dag för att fler ska klara det.

– Rosaline Marbinah, ordförande LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer

Unga på flykt

En stor del av världens flyktingar är unga. Under 2017 var en tredjedel av alla asylsökande i Sverige under 18 år. 2015 sökte över 70 000 barn asyl i Sverige och hälften av dem var ensamkommande.

Vår rapport berättar om hur civilsamhället ofta tagit ett ansvar för grundläggande behov, såsom utbildning och bostad, men att osäkerheten bland unga nyanlända nu är så stor att det arbetet försvåras. Sommaren 2016 infördes hårdare asyllagar som bland annat innebar tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta och minskade möjligheter till familjeåterförening. Det innebär dels att långt färre unga får stanna i Sverige idag men också att de som ännu väntar på besked lever i en osäkerhet som gör att det känns meningslöst att komma in i samhället.

Ungdomsrörelsens arbete

Unga som kommer till Sverige har begränsade förutsättningar att ta tillvara på sina rättigheter. Ett sätt förbättra förutsättningar är att organisera sig i nystartade föreningar och nätverk eller i befintliga ungdomsorganisationer.

Flera av ledarna som deltar i rapporten har själva erfarenheter av asylprocessen och en stor och ökande andel av LSU:s medlemsorganisationer jobbar med unga asylsökande på något sätt. Efter att ha beskrivit bredden av aktiviteter i rapporten Ungdomsrörelsen i siffror 2016 vill vi i den här intervjuserien beskriva några av de aktiviteterna djupare och berätta om människorna i dem.

Det här är en rapport inom LSU:s samordning av ungdomsorganisationers arbete med unga nyanlända och asylsökande. Projektet syftar till att stärka organisationer och ge unga nyanlända verktyg att organisera sig samt öka kunskapen bland allmänhet och beslutsfattare.

Civilsamhället tog ansvar, varför gjorde inte regeringen det?

DONJETA KRASNIQI

ASYLRÄTTSSTUDENTERNA

22år – Göteborg

Hösten 2015 sökte över 100 000 människor asyl i Sverige. Ideella krafter runt om i landet enades för att göra mottagandet av nya invånare så bra som möjligt och regeringens budskap var till en början lika tydligt. Donjeta Krasniqi var då 20 år och en av dem som drogs med både i engagemanget och den efterföljande besvikelsen.

– Det var provocerande att höra statsministern först säga att hans Europa inte bygger murar för att samma höst göra lagändringen som innebar just det. Visst, det var ansträngt och många myndigheter gick på knäna. Men civilsamhället tog ett sådant ansvar! Varför gjorde inte regeringen det? Jag har svårt att förstå det, tillsammans hade vi kunnat lösa det. Och situationen är ju inte direkt bättre idag.

Donjeta hade nyligen börjat plugga juridik och när hon såg att organisationen Asylrättstudenterna hade bildats i Stockholm ville hon direkt göra samma sak i Göteborg. Det visade sig finnas fler som tänkt liknande tankar och samma höst var de igång.  Två år efter grundandet har Asylrättstudenterna också lokalavdelningar i Lund och Uppsala. Den huvudsakliga verksamheten är utbildningar till studenter och allmänhet om asylfrågor och rådgivning till människor i asylprocesser.

– ­Vi får nästan bara hopplösa fall. De som kommer till oss har ofta fått sitt tredje avslag. Det är ju inte som att vi kan be dem vända, vi gör allt vi kan även när det känns omöjligt. Många är arga och desperata och det känns märkligt att förklara varför lagen ser ut som den gör. Den är ju skriven just för att det ska vara svårt att stanna.

Lagändringarna slår olika hårt mot olika grupper, men svårast är det från de ensamkommande från Afghanistan.

– Många som utvisas dit har knappt varit i landet och det är långt ifrån säkert. Dessutom drabbas de ensamkommande barnen extra hårt av att åldersbestämningarna är så osäkra och att det påverkar så mycket att skrivas upp i ålder.

Asylrättstudenterna finns för att förenkla juridiken för de som behöver den mest, men har också betytt mycket för engagemanget bland andra jurister. Utöver att själva driva verksamhet har de fått till en debatt om frågorna på juridiska institutionen på universitetet som bidragit till en ny fördjupningskurs i migrationsrätt.

– Många har en bild av att juriststudenter inte engagerar sig på det sättet. Men vi har lyckats få många engagerade och det har blivit en annan typ av stämning på Handels nu. Det går inte att undvika att prata om asyl, det blir obekvämt på ett bra sätt.

Studievalet innebär ett ansvar menar hon. Juridiska processer är krångliga för alla, tänk då de som precis kommit hit och hamnar mitt i en komplicerad juridisk process. Det är inte första gången Donjeta engagerar sig. Hon har tidigare bland annat varit jourkvinna i kvinnojour och bär med sig ett stort engagemang hemifrån.

– Mina föräldrar kom till Sverige från oroligheter i Kosovo när de var i 20-årsåldern och jag har alltid burit med mig deras berättelse om hur det var i början. Det kan vara jobbigt att höra deras berättelser, samtidigt var det ändå bättre då än nu och jag är glad att de lyckades ge mig och mina systrar en bra uppväxt i Sverige. Jag vill ge fler den chansen.

Asylrättsstudenterna:s hemsida

Lyssna på Donjeta beskriva de lagförändringar som gjordes 2016

(4:26)

Jag kommer alltid att kämpa för demokrati

MIRVEYS MOHAMMADI

TAMAM

19år – Göteborg

Mirveys Mohammadi har precis avslutat sitt arbetspass på McDonalds och hinner inte ut till språkcafét på Lindholmen. Idag slutar han ändå tidigt, ibland blir han klar först tre på natten och hinner med några timmars sömn innan lektionerna på Västsvenska gymnasiet börjar dagen efter. Tiden som blir över spenderar han i Tamam där han sitter i styrelsen sedan årsmötet i våras. Han kom in via språkcaféverksamheten för knappt två år sedan.

– Mina lärare sa att det fanns ett språkcafé och jag var intresserad av att lära mig svenska. Jag gick dit och var jätterädd i början, jag kunde inte svenska och visste inte hur jag skulle säga saker, men oh my god! Alla var så snälla och välkomnande.

Mirveys ville hjälpa till i Tamam tog tag i fotbollsverksamheten som aldrig riktigt kommit igång tidigare. Efter några månader fick han frågan om han ville sitta i styrelsen för lokalavdelningen. I år var fotbollslaget för första gången registrerade i en serie och nu planeras nya verksamheter som gitarrlektioner och simning.

Att sitta i styrelsen var ingen självklarhet. På hans första årsmöte med Tamam kändes det märkligt för Mirveys att uttala sig när andra varit med längre och hade bättre koll. Han beskriver hur det tagit tid att inse att de förtroendevalda och anställda arbetar för medlemmarnas bästa, och att samma sak borde gälla i ett demokratiskt samhälle.

– Grejen är såhär. Jag kommer från Afghanistan och är uppvuxen i Iran, en diktatur. Sen kom jag hit och såg demokrati. Den syns i organisationer och på andra ställen. Nu har jag förstått att de som jobbar i Tamam jobbar för mig, att styrelsen tänker på mig. Tidigare har jag hört ordet demokrati men inte förstått det. Jag har inte vetat vad en diktatur är heller, jag trodde Iran var bra för alla som inte var afghaner.

Att leva i en demokrati är fortfarande långt ifrån självklart för Mirveys som ändå bestämt sig för att slå vakt om demokratiska värden vad som än händer med honom.

– Jag har haft många problem i livet. Men jag är tacksam för att jag har lärt mig hur demokrati fungerar. Jag vill kämpa för demokrati. Det spelar ingen roll var jag är någonstans. Jag kommer alltid att kämpa för demokratin.

Tamams motto är ”Vänskap utan gränser” och de jobbar framförallt med sociala aktiviteter. Ofta pratar de inte så mycket om politik på mötena, men det innebär inte att organisationen inte har åsikter. De har uttalat sig om utvisningarna till Afghanistan, i våras höll Mirveys för första gången tal på en politisk manifestation och i somras var de i Almedalen och träffade politiker.

– Jag är själv flykting. För mig är det självklart att ingen människa är illegal. Men grejen är att jag förstår Sverige också. De andra länderna har inte tagit sitt ansvar. Men de som har kommit hit har det inte lätt.

Mirveys tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om sin asylprocess och beskriver avslaget på hans första ansökan som tufft. När de andra i Tamam fick beskedet hörde de av sig direkt och tröstade honom. Stödet gav hopp och energi att jobba vidare. Han återkommer flera gånger till vikten av ett starkt socialt sammanhang och nämner förutom Tamam hur viktigt det varit att bo hos en så bra familj. Mirveys har fortfarande inte permanent uppehållstillstånd, men nu har han fått arbetstillstånd och säger att han har det bättre än de flesta andra asylsökande.

– Jag har varit här i två år nu och har precis blivit av med mina mardrömmar. En av mina kompisar har försökt ta sitt liv och går fortfarande hos psykolog. Om jag fick be politikerna om en enda sak skulle det vara att om de ska ändra något, gör så att det blir bättre för dem som kommit hit.

Enligt Mirveys handlar det inte bara om att få drägliga levnadsförhållanden, utan också om att kunna komma in och bidra till samhället. Att vara ung och på flykt är påfrestande. Många bär med sig hemska upplevelser från platsen de flytt från och ifrån själva flykten. Dessutom gör all osäkerhet i processen att många varken orkar eller ser en poäng i att rota sig i Sverige.

– Det går inte att förstå för den som inte sett det, men det har jag. Det är helt galet att leva utan att veta vad som kommer att hända i två år. Jag säger åt mina kompisar att komma och plugga och lära sig svenska. De svarar bara: ”Vad ska jag med det till i kriget i Afghanistan?”

Tamam:s hemsida

Hör Mirveys berätta om otryggheten för ensamkommande

(1:04)

Åldersbedömningarna är så orättvisa

MAYA TABBA

TAMAM

18år – Göteborg

Regnet öser ner över Älvstrandens bibliotek i Göteborg. Det är stängningsdags och de enda som är kvar är några studenter som hänger över sina tjocka böcker. I ett rum längst in är det desto livligare. Varje onsdag fylls det av personer som vill fila på sin svenska under avslappnade former på Tamams språkcafé. Just idag spelar de ”Finns i sjön” och äter pepparkakor. Träffarna leds av 18-åriga Maya Tabba som anmälde sig som volontär tidigare i höstas.

– Vi pratar mest svenska, men många blandar så jag lär mig också språk av att vara här. Och det hjälper att jag redan kan arabiska eftersom jag är uppvuxen i Saudiarabien.

Maya kom till Sverige för tre år sedan. Hon var 14 år och flyttade in i ett familjehem i Jönköping. Sverige var kallt men vackert på vintern och på sommaren började hon paddla kajak i Vättern. Efter ett år kom hennes mamma och syster. De hittade en lägenhet i Göteborg och nu saknar hon Jönköpings vita vintrar.

– Men jag tycker det är fint här också. Inte lika mycket av allt som i Stockholm i alla fall. När det är säsong paddlar jag i Delsjön. Det är jättehärligt, även om det typ inte finns några kanotister från Göteborg.

Maya säsongsarbetar som kanotlärare vid Näsets paddlarklubb. Hennes stora hobby hade inte varit möjlig i Saudiarabien, där kvinnor precis har fått börja köra bil.

– Saudi var inte bra för oss. Som kvinna kan man inte gå ut själv och kvinnor fick inte köra bil. Vi var alltid tvungna att ha vår storebror med oss. 2014 flydde många Syrier på grund av krig. Vi bodde inte i krig men fick ändå stanna här och jag är glad att vi tog chansen.

Maya kom i kontakt med Tamam via bekanta och började gå på de avslappnade verksamheterna och i tjejgruppen. När språkcaféet på Lindholmen behövde en ledare anmälde hon sig och nu har hon suttit här varje onsdag och spelat spel med andra unga. De är mellan fem och tio personer varje gång och gruppen förändras hela tiden. Syftet är att lära sig svenska och alla aktiviteter handlar om att prata med varandra.

– Om jag var dem hade jag inte tyckt att det var så kul att inte kunna svenska. Allt beror på hur mycket svenska jag kan, man måste prata för att ha någon form av kontakt. Och jag vill hjälpa folk att kunna prata om saker.

Träffarna är inte bara ett sätt att lära sig svenska. Det är också ett tillfälle att få nya vänner och kontakter, och att ta en paus. Oftast undviker de att prata om politik. Samtidigt är politiken alltid närvarande eftersom dess resultat påverkar deltagarna så pass mycket. Maya lyfter framförallt åldersbedömningarna och uppskrivningarna.

– När afghanerna är här märker vi av det. De som är nya är det väldigt synd om och det är svårt att få in dem. Jag har några afghaner i min skola som slutade med språkintroduktion för det finns inget syfte med det om de ändå ska flytta igen. Men här vet alla hur det är och det är öppet för alla. Vi pratar mycket om åldersbedömningarna och att de är så orättvisa. Jag känner folk som är lika gamla som mig som får avslag, och jag fick stanna.

Tamam Göteborg

Lyssna på Maya om hur åldersbedömningarna påverkar unga

(1:06)

“Det här ska vara ett land där du får vara den du är”

HARIS ŠABOTIČ

RFSL Ungdom

24år – Stockholm

När vi träffar Haris Šabotč är han märkbart ivrig att komma tillbaka till jobbet som konstnärlig ledare på RFSL Ungdoms projekt Newcomers Youth. Han är hemma sjukskriven men medger att läget har varit värre.

– Jag tycker det är jobbigt att sitta så här med ett brutet nyckelben. Men det är ju ingenting mot att sitta inlåst i skogen utan internet och vänta på asylbesked. Det är därför jag älskar mitt jobb, jag har varit i den situationen och nu får jag vara med och förändra det.

På Newcomers Youth träffas varje vecka upp till 45 nyanlända HBTQ-personer mellan 15 och 25 för att få juridisk hjälp, utbyta erfarenheter och kanske framförallt ha en trygg plats att vara sig själv på. För de med värst situation kan den tryggheten vara livsavgörande.

– Våra medlemmar möter mycket homofobi och transfobi, men ovanpå det alla fördomar mot asylsökande. Det gör att det finns väldigt få trygga platser. Vi frågar alla våra medlemmar om de är okej med att få information skickade till sitt boende och i 90 procent av fallen är de inte det. Det finns fortfarande nästan inga trygga boenden för HBTQ-personer.

Haris beskriver att skillnaden är stor mellan att fly från krig och att fly på grund av den en är. Och han vet vad han pratar om. Han kom till Sverige som 20-åring för fyra år sedan och beskriver den första tiden som förfärlig. På asylboendena samlas människor med vitt skilda bakgrunder och trauman, ofta med våld och övergrepp mot HBTQ-personer som resultat.

– Jag hade stora förhoppningar när jag läste på migrationsverkets hemsida och tänkte att här ska jag äntligen få känna mig trygg. Sen kom jag hit och kände mig mer låst här än hemma på flera sätt. Personen som skötte anläggningen sa att jag inte skulle gå till polisen utan till honom om någonting hände, och det gjorde det. Naiv som jag var lydde jag och när jag väl kommit därifrån och kunde polisanmäla var det för sent.

Haris kom ut från boendet och fick jobb på en pizzeria i Sundsvall. Via RFSL:s kontaktnät lyckades han få boende i Stockholm och sedermera jobb på en restaurang där cheferna gav honom fast anställning för att han skulle få stanna i landet.

Anställningen räddade honom eftersom hans asylansökan fått avslag. Beslutet var inte oväntat eftersom han bytt advokat två gånger under processen och flera gånger stått utan juridiskt ombud.

– Ingen av mina advokater var utbildade inom HBTQ-frågor. En av dem kunde inte ens uttala ”HBTQ” ordentligt, hur går du vidare då? Den sista jag hade, Elin, var fantastisk men då var det för sent för att göra något åt det. Det är ett enormt problem att det spelar så stor roll vilken enskild advokat man har.

Haris beskriver en situation där både migrationsverket och ombuden ofta saknar uppdaterad information om de länder som medlemmarna i Newcomers Youth kommer ifrån och vad deras personliga situation innebär. En viktig del av arbetet har blivit att också utbilda det svenska rättsystemet i HBTQ-frågor. Under vintern har de varit hos Migrationsverket och strax före jul hölls första träffen för asyljurister. Det kom fler än 20 personer och intresset är fortsatt stort.

– Vi hjälps tillsammans åt med att fixa den här galna världen. Men man måste börja med sig själv. Är man en idiot, homofob, rasist eller transfob kan man inte förändra världen, då måste man börja med sig själv.

Newcomers Youth växer på flera sätt. I år planerar de att öppna liknande verksamheter i Malmö, Göteborg och Linköping och dessutom lanseras andra upplagan av klädkollektionen Queer Basics som utöver att vara något kreativt att göra för medlemmarna ses som en alternativ finansieringskälla när Arvsfondsprojektet tar slut 2019.  Haris hoppas att deltagarna ska fortsätta bli fler och att de ska nå ut bättre till hela svenska samhället, som har större problem med rasism och homofobi än vad han först trodde.

– Det här ska vara ett land där du får vara den du är. Det var därför vi flydde hemifrån från första början. Sen kommer man hit och måste fortsätta kämpa igen.

Newcomers hemsida

Kollektionen Queer basics

Haris berättar om HBTQ-personers boendesituation

(1:34) (engelska)

“Det var kul att testa något helt nytt”

ESMAIL YOUSEFI OCH
DESTINY UCHENNA NWIZU

UNG MEDIA

16år – LYSA i Uppsala

Det är lågmäld stämning bland eleverna på LYSA-enheten i Uppsala, som samlar förberedande klasser för både högstadiet och gymnasiet. Idag har de betygssamtal och många av de nyanlända eleverna får sina första F-betyg. Samtidigt var det en av få dagar vi kunde få till besöket berättar Karin Hallén Sehlin som är kurator på enheten. Hon beskriver ett stort engagemang både på skolan och i resten av samhället för att få till verksamheter utanför schemalagd tid.

– Det borde finnas en socionom eller liknande vid skolorna som kunde ansvara för den här typen av verksamhet och ta vara på allt engagemang som finns. Det finns massvis med möjligheter att jobba med kultur i skolan men det har varit en kamp att få till det här.

Karin löste schemaproblemet genom att låta de elever som ville vara med i träffar med Alla Röster under höstlovet. Projektet drivs av Ung Media som håller workshops för att ge verktyg för medieproduktion och öka representationen av unga nyanlända i debatten. Hanna Thorselius är projektsamordnare och beskriver lärarnas engagemang som avgörande för att få till verksamheten.

– Vi har fått till träffar på nästan alla skolor vi velat besöka och lärarna har nästan alltid varit positiva. På den enda skolan där vi inte lyckades få till en träff var det just för att ingen lärare var peppad på att lösa det.

För Esmail och Destiny i Uppsala var träffarna en anledning att komma ut på dagarna under höstlovet. De och några andra sextonåringar gjorde mindre filmer med korta budskap som senare spridits i projektet. Deras kompis Abdihakin hade en idé att göra en film som ett brev till framtiden. ­Ingen av dem hade gjort det förut men de fick tips för hur man ska lägga bilderna för att undvika skuggor. Sen valde de lite musik att lägga till.

Ingen av dem har haft planer på att jobba med media, Esmail ska bli lastbilschaufför och Destiny vill gå bygg och anläggning. Men projektet var roligt och har väckt nya tankar. Abdihakin hade gärna fortsatt utveckla filmen de gjorde för att göra den ännu bättre medan de andra har fått nya idéer. Destiny hade gärna gjort något med ett budskap om ungas rättigheter och Esmail hade gärna berättat något om religion.

– Många i till exempel Afghanistan och Iran tänker på mullorna som vi tänker på skolan, att allt de säger är sant. Jag kan bli väldigt sur på det. Jag tänker på min mamma som varit religiös i 50 år och fortfarande inte blivit lycklig av det. Kunde vi fått lycka av religion hade min mamma blivit det. Jag vill berätta att man får välja själv vad man tror på.

För Ung media är det viktigt att projektet lever vidare efter att Arvsfondens treåriga finansiering löper ut. Därför vänder de sig nu från skolan och mot andra sammanhang, där det redan finns former för att fånga upp engagemang. De har startat ett fördjupat samarbete med Sveriges Ensamkommandes Förening, ska träffa Rädda Barnen och har en workshop med en tjejgrupp inplanerat på sportlovet, berättar Hanna Thorselius.

– ­­Det har varit kul att komma in och bryta av dagarna och i skolan når man alla. Men vi vill skapa ett sammanhang som är frivilligt, det är då man tar till sig någonting och kan börja använda det i vardagen. Det är lättare att göra ett långsiktigt engagemang av det.

Alla Rösters hemsida

Se Esmail och Destinys film om framtiden

“Det behövs en plats för ensamkommande tjejer”

MAHBOBA MADADI

ENSAMKOMMANDES FÖRBUND

23år – Malmö

Ensamkommandes förbunds mötesplats är levande på ett sätt många fritidsgårdar bara kan drömma om. Här drivs en verksamhet som sedan 2012 stadigt har blivit en större del av ensamkommande ungas vardag och den svenska asylrörelsen. Maboba Madadi känner den stimmiga lokalen bättre än de flesta. Hon kom in i föreningen som volontär för några år sedan och valdes 2016 till Malmöföreningens första kvinnliga ordförande.

Ordförandeskapet är stort i sig för Mahboba, men framförallt är det symboliskt viktig del i hennes egen strävan att ge tjejer lika möjligheter att delta.

– Jag har växt upp i två patriarkala samhällen, Pakistan och Afghanistan. Det har varit viktigt för mig att göra samma sak som min bror från att jag var väldigt liten, även om min mamma såklart varit en stor del i att jag blev feminist.

Mahbobas pappa lärde henne läsa i ung ålder och när det var dags att börja skolan i Pakistan gick hon direkt in i fjärde klass. Tillbaka i Afghanistan kom hon i kontakt med spanska militären vilket slutade med att hon tvingades lämna landet då hon hjälpt dem att översätta från farsi till engelska.

Mahboba fick visum i Spanien men eftersom hon var osäker på hur länge hon skulle få stanna sökte hon sig till Sverige. Ett av skälen var att hon hört att Sverige var ett bra land att vara kvinna och den bilden upplever hon har stämt. Samtidigt mötte hon en annan typ av fördomar här.

 På mitt första boende trodde folk aldrig på att jag var ensam. Folk tänker att inga tjejer får komma hit utan sina familjer.

Den första tiden i Sverige bodde Mahboba hos en svensk familj och hon beskriver hur hon ansträngde sig för att lära sig om den svenska kulturen. Hon gick på språkkurs med Ensamkommandes Förbund och började snart hålla i diskussionskvällar om kultur och integration. Hon tyckte om mångfalden av åsikter även om det var hårt emellanåt att vara ensam tjej med tydligt feministiska åsikter.

 Folk här kommer från patriarkala länder. Det är inte alltid så lätt för dem att ens prata med en tjej, eller att acceptera att chefen är en tjej från samma land. Men det är också därför jag är ordförande, för att det ska finnas en plats för ensamkommande tjejer.

Mahboba Madadi har klarat sig som ung tjej i Pakistan och Afghanistan och som asylsökande i Spanien och Sverige. Men vissa saker kan hon inte göra någonting åt.

– De nya lagarna påverkar oss. När uppehållstillstånden var permanenta kände en ensamkommande ungdom ingen stress. Men nu måste man gå gymnasiet eller få ett jobb för att få behålla uppehållstillståndet i tre år. Många vill verkligen plugga men måste jobba samtidigt och då kan det bli otydligt. Vi fixar aktiviteter som ungdomar behöver men vi kan inte minska stressen som finns på grund av uppehållstillstånden.

Ensamkommandes Förbund:s hemsida

Lyssna på Mahboba berätta om sitt arbete på mötesplatsen

(1:16)

“Jag tar fram gitarren när jag behöver en paus”

ELNAZ AHMADI

ENSAMKOMMANDES FÖRBUND

16år – Malmö

Verksamheten i Ensamkommandes förbund styrs av vad deltagarna vill göra. Elnaz Ahmadi har vetat vad hon vill göra i tio år. Som sjuåring såg hon en gatumusikant i Teheran som spelade gitarr och visste direkt att hon också ville lära sig spela. Idag går hon på gitarrlektioner varje vecka, men det skulle ta nästan tio år och en resa till Sverige innan hon kunde börja.

Kvällen vi besöker Ensamkommandes Förbund hålls fyra parallella aktiviteter runt om i Malmö. Samtidigt som både volleyboll- och fotbollslaget har träning är det fullt med folk i möteslokalen. Några av volontärerna börjar förbereda matlagningen och i det lilla mötesrummet ska gitarrkursen snart byta av diskussionsgruppen om sex och relationer.

En av de fjorton deltagarna är Elnaz som innan hon kom till Sverige inte hade möjlighet att spela musik. Faktum var att hon nästan inte fick lära sig någonting.

– Vi hade inte ID-kort så vi fick inte gå i skolan i Iran, men min äldsta syster brukade gå till moskén där det fanns en liten kurs i matematik och i persiska alfabetet. När hon kom tillbaka på kvällen lärde hon oss andra.

Elnaz första skoldag kom först 2013 när hon flyttat till Sverige för att återförenas med sin syster som precis fått uppehållstillstånd. Det var skönt att få börja skolan. Men för Elnaz, som nu hade blivit 12 år, var det lika viktigt att hon nu äntligen kunde börja spela musik.

Hon började med att spara ihop till en gitarr och lärde sig sedan de första ackorden på Youtube eftersom hon inte hittade någon gitarrkurs på persiska. Till slut kom hon i kontakt med Reza, som är lärare på kursen hos Ensamkommandes Förbund och nu kommer hon på varje lektion trots om hon är långt ifrån nybörjare längre.

– Jag spelar varje ledig sekund. Om jag behöver en paus tar jag fram min gitarr. Det är skönt att vi spelar mycket musik från Asien, jag vill lära mig persiska låtar från mitt hemland.

Gitarrkurserna hålls varje fredag och är en av de populäraste aktiviteterna. Elnaz kommer från en musikalisk familj, båda föräldrarna sjunger mycket och hennes pappa spelar flöjt. Han är kvar i Iran och har inte träffat resten av familjen på fyra år. Men de pratar i telefon och hon minns när hon spelade gitarr för honom första gången.

– Jag saknar honom jättemycket. När jag pratade med honom och berättade att jag har en gitarr och spelade för honom blev han så glad att hans dotter äntligen får gå vägen hon vill i livet.

“Utan dövkultur blir man isolerad”

HAJAN JABAR

SVERIGES DÖVAS UNGDOMSFÖRBUND

23år – Stockholm

Hajan Jabar har aldrig varit rädd för att synas. Redan som 13-åring hade hon en blogg med tusentals läsare och under åren på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro gick hon musiklinjen och älskade att stå på scen. Vi träffar henne vid Stockholms Centralstation, platsen där hon spenderade större delen av hösten 2015.

– Allt började med att jag gick dit för att det behövdes volontärer som pratar kurdiska men redan efter fem minuter ropades det efter någon som kan teckenspråk. Vi gick dit och träffade en irakisk familj med två döva föräldrar där den fjortonåriga dottern tvingades ta allt ansvar. Jag kan inte arabiskt teckenspråk men det spelar ingen roll. När de fattade att det fanns andra döva där såg jag hur deras axlar sänktes. Det kändes som ödet att vi kommit just den dagen!

Hajan började gå till centralen varje ledig timme. När fritiden inte räckte till sjukskrev hon sig från jobbet som boendestödjare. Det blev snabbt tydligt att asylprocessen inte är anpassad efter döva flyktingars behov. Alla länder som har döva har dövkultur, men tillgången till lösningar skiljer sig åt markant. Ingen av de Hajan träffat har flytt på grund av dövheten i sig men ofta har det gjort en redan svår situation svårare.

Engagemanget bland döva i Sverige var stort. Deaf Refugees Welcome blev ett etablerat nätverk som koordinerades över hela Europa och de 20 medlemmarna i Stockholm var alltid ivriga att hjälpa till. Sammanlagt mötte de 200 döva eller hörselskadade på flykt i Sverige.

Det var svårt att komma in i processer som privatperson, och efter några veckor tog Sveriges Dövas Ungdomsförbund och Sveriges Dövas Riksorganisation beslut på att Hajan formellt var samordnare för döva flyktingar i Sverige. Nu kom hon in bakom polisens avspärrningar och Migrationsverkets dörrar och fick fler människors öden i sina händer.

Ett av de första Hajan mötte var Sajad vars ålder och familjesituation blev feltolkade under processen på grund av oviljan att ta in internationella dövtolkar.  När det väl kom fram att han var 16 och ensamkommande placerades han i Strömsund, trots att han hade släkt i Stockholm och att Hajan hade hittat en familj han kunde bo hos.

Migrationsverket missar att det inte bara handlar om behov av information, säger Hajan.

– Informationen i en sådan situation är såklart livsviktig, men det handlar om att känna förståelse också. Vi försökte hela tiden para ihop döva personer på olika boenden. Det spelar ingen roll om du kan samma teckenspråk eller ens tycker om varandra, man kan inte bara vara bland hörande! Jag är hörselskadad och skulle aldrig klara mig bara bland hörande, även om jag kan prata utan teckenspråk. Det är livsviktigt att ha tillgång till dövkultur, man blir isolerad annars.

Situationen är särskilt svår för unga döva som sprids ut till boenden enligt samma slumpmässiga princip som alla ensamkommande. För vuxna och familjer finns Västanviks folkhögskola som på uppdrag av migrationsverket också fungerar som boende för döva asylsökande. Men även Västanvik blev fullsatt med tiden trots att man på Hajans inrådan hade tänjt på gränserna så mycket det gick.

Två år efter att hennes samordningsuppdrag är slut får Hajan fortfarande frågor från döva asylsökande. Med tiden har hon lärt sig att inte ta ansvar för alla som hör av sig, men vissa saker kan hon inte släppa. En sådan sak är Sajads öde. När socialtjänsten efter lång tid meddelade att han hade fått ett hem visade det sig vara det Hajan tipsat om i Stockholm. Nu går han på gymnasiet i Örebro och har lärt sig svenskt teckenspråk och att skriva. Efter att han som alla ensamkommande har han tvingats bli vuxen i förtid har Hajan kunnat se honom långsamt förändras till ”vilken lillgrabb som helst”. Men en kort tid efter hans 18-årsdag kom Migrationsverkets besked att Sajad ska utvisas.

– De tänker väldigt mycket innanför boxen och kan inte se till individens behov. De kan inte se att han kan svenskt teckenspråk och äntligen mår bra. Det suger att de tänker utvisa honom, men jag kommer inte låta det hända. Jag lät det inte hända förra gången och jag kommer inte låta det hända nu heller.

SDUF:s hemsida

Lyssna på Hajan beskriva unga dövas situation

(1:44)

Det har blivit viktigt för fler att öppna upp rum

DEEQO HUSSEIN, 26, LOLA AHMED, 30,
FARZANEH JASOUR, 19,
MELVIN ALYHAEB, 17, IFRAH MOALIM, 19 OCH ESKEDAR DEMEJA, 18

KFUM

Göteborg

På Café Repris i Göteborg är det vanligtvis fullt med folk men idag, dagen efter terminsavslutningen, är det bara ledarna Deeqo Husein och Lola Ahmed som är här tillsammans med några av de mest aktiva deltagarna. Farzaneh, Melvin, Ifrah, och Eskedar har kommit in i verksamheten under året. Under sommaren var de aktivitetsledare och under jullovet ska de jobba igen.

Även om verksamheten kretsar kring språk har den kommit att innebära mycket mer. Flera av ledarna beskriver hur de börjat för att ha något att göra och sen fastnat för stämningen och människorna. Ifrah berättar om hur träffarna på många sätt är både utmanande och trygga.

– Jag kunde inte prata svenska alls så när det blev min tur i rundan gick jag på toaletten för att slippa. Men sen kände jag mig hemma. Det känns bra att komma hit.

Deltagarna samlar många språk och har gemensamt bestämt att det ska vara på engelska på tisdagar och svenska på torsdagar. Första mötet på engelska var för en vecka sedan berättar Farzaneh. Då diskuterade deltagarna etik och försökte definiera ordet på engelska och arabiska.

KFUM bildades på 1800-talet och samlar idag 70 miljoner människor världen över. I Sverige har organisationen funnits i över 100 år och har 50 0000 medlemmar. Stabiliteten skiner igenom i verksamheten.  När det kom många flyktingar till Göteborg 2015 ökade aktiviteten men för KFUM innebar det inte en enorm omställning säger Deeqo.

– Många pratade om en kris 2015. För oss var det viktigt att inte bygga helt nytt utan köra på som vanligt. Samtidigt erbjöd vi de helt nya att komma och få mat.

Under hösten inleddes ett samarbete med organisationen Agape, som tidigare haft aktiviteter men nu fokuserar på att ge mat och husrum till de ensamkommande som blivit uppskrivna i ålder. De får nu delta kostnadsfritt på KFUM:s aktiviteter.

Att komma in i KFUM kan vara en väg till andra engagemang. Melvin sitter också i elevkårens styrelse på Angeredsgymnasiet som representant för eleverna som går språkintroduktion (SPRINT).

– Nu har jag varit på två möten och blivit ordinarie i kåren. Det har varit lärorikt och man får ju lite makt i skolan ändå. Vi jobbar mycket med att blanda SPRINT-eleverna med de nationella programmen, det är väldigt segregerat i Angeredsgymnasiet.

För många har engagemanget blivit mer politiskt med tiden. Många har demonstrerat mot avvisningar till Afghanistan och inom KFUM finns ett stort engagemang mot rasism.

Samtidigt är den organisatoriska stabiliteten är inte bara positiv och KFUM behöver också förändras enligt Deeqo.

– ­­Den plattform KFUM ger till ungdomar är fantastisk, men den är inte öppen för alla. Göteborg har varit i framkant, och det har smittat av sig. Många andra avdelningar har ringt och frågat oss hur vi jobbar och vi fattar att alla inte kan göra som i Göteborg, som ändå är Sveriges näst största stad.

Göteborgsavdelningen har jobbat för en mer tillgänglig verksamhet på flera sätt. En del av det har varit genomtänkt representation, att rekrytera personal ur målgruppen och att tänka långsiktigt med vilka som blir ledare. De önskar fortfarande att hela KFUM, från idrottsverksamheten till språkcaféet, skulle göra mer saker tillsammans.

Många har lyft behovet av att få lära sig mötesstruktur på mer inkluderande och ungdomligt sätt. De har föreslagit handlingar på lättare svenska och skarpare regler för representation. Det gick inte igenom fullt ut, men hela tiden tas steg på vägen. Ifrah berättar att ledarna inom språkcaféverksamheten blivit uppringda för att komma och göra föreningens stadgar mer tillgängliga och begripliga.

Arbetet i Göteborg har smittat av sig på resten av KFUM. I oktober samlade språkcaféverksamheten ihop till en resa till riksombudsmötet i Norrköping och väl där fick Deeqo ett kvitto på att det går åt rätt håll.

– När ordförande höll tal på årsmötet inledde han med att prata om nyanlända. Det är jag ganska stolt över, att KFUM nationellt tycker att det är viktigt att öppna upp rum. Det är inte ofta man hör det och nu handlade hela hans tal om det.

KFUM:s hemsida

Lyssna mer på KFUM gänget prata om känslan på deras språkcafé

(1:44)

Asylpodden

Asylpodden avsnitt 1
Ella Coogan & Omid Mahmoudi

I första avsnittet träffar vi Omid Mahmoudi som är grundare till Ensamkommandes förbund och nu också ordförande för Ensamkommandes riksförbund. Omid berättar om sin flykt från Afghanistan, hur det var att möta Sverige och känslan av att gå igenom en asylprocess. Han berättar också om ensamkommande ungdomars organisering, vad ungdomsorganisationer bör tänka på när de vill arbeta med frågor som rör asyl och ger även verktyg för att möta unga nyanländas behov när de välkomnas in i det unga civilsamhället.

Vad innebär den nya lagen för Ensamkommandes förbunds medlemmar? Hur kan ungdomsorganisationer stötta ensamkommandes egen organisering? Vilka politiska reformer behövs för att nyanlända unga ska kunna finna en trygghet i Sverige?

Asylpodden avsnitt 2
Ella Coogan, Jorge Maria Londoño & Frank Berglund

I det andra avsnittet träffar vi Jorge Maria Londoño, ordförande för Rädda barnens ungdomsförbund och Frank Berglund, ordförande för RFSL Ungdom för att prata om deras arbete med unga asylsökande. Frank berättar om RFSL Ungdoms nystartade projekt Newcomers youth som riktar sig till nyanlända hbtq-ungdomar och Jorge Maria delar med sig av Rädda barnens ungdomsförbund långa erfarenhet av att möta barn och unga asylsökande längst hela flyktvägen. Tillsammans pratar vi om mobilisering i det unga civilsamhället, om den nya tillfälliga lagen och hur det unga civilsamhället påverkas av att fler unga personer utvisas.

Asylpodden avsnitt 3
Ella Coogan, Tomas Hultman, Ella Petrini, Kenneth Ruto & Sharon Kogsey

I tredje avsnittet av Asylpodden möter vi Kenneth Ruto Director på organisationen North Rift Theatre Ambassadors och Sharon Kogsey från samma organisation. North Rift Theatre Ambassadors är en kenyansk ungdomsorganisation, medlem i LSU:s Partnerorganisation Youth Alive! Kenya, som sedan 2008 har arbetar för unga asylsökandes rättigheter i Kenya. En tredjedel av organisations medlemmar är asylsökande och deras arbete sträcker sig från ett direkt arbeta med att se till att asylsökandes grundläggande rättigheter uppfylls till att bedriva ett påverkansarbete lokalt så väl som nationellt. I samtalet kommer det upp många utmaningar som återfinns även i Sverige i dessa frågor.

Läs mer

 

 

LSU:s samordningsprojekt för ungdomsrörelsens arbete med ensamkommande och nyanlända finansieras av Utbildningsdepartementet och löper ut i slutet av 2018. Syftet med projektet är att stärka ungdomsorganisationer som arbetar eller vill arbeta med stöd till asylsökande och nyanlända barn och unga, att öka kunskapen hos företrädare för det offentliga och andra om ungdomsorganisationernas arbete med mottagande och stöd till asylsökande och unga nyanlända och att verka för att fler asylsökande och unga nyanlända barn och unga får kunskap om och verktyg för att organisera sig

Den här rapporten är en del av informationsarbetet för 2017. Intervjuerna bygger på ett urval baserat på typ av verksamhet och geografisk spridning och genomfördes under december 2017 och januari 2018.

 

Bedriver din organisation lokal verksamhet för unga nyanlända och asylsökande?
Hör gärna av er till LSU:s lokala samordnare:

Göteborg: samordnaregoteborg@lsu.se
Stockholm: samordnarestockholm@lsu.se
Malmö: samordnaremalmo@lsu.se

Finns ni någon annanstans? Kontakta rebecka.stenkvist@lsu.se

 

Relevanta länkar

Ungdomsrörelsen i siffror 2016

Handledningen för verksamhet för ensamkommande och asylsökande

Verksamhetstips från  Myndigheten för unga och civilsamhällesfrågor (MUCF) i samarbete med LSU

LSU:s ståndpunkt i asylpolitik

UHCR: statistikdatabas om migration

Statistik om asylsökande i sverige

Dagens Nyheter om de kritiserade medicinska åldersbedömningarna

Regeringens hemsida om lagändringarna 2016 
och hösten 2017

CONCORD:s upprop för en human asyllag

Text och research: Anders Lindell

Foto, webbdesign och css: Joakim Lindgren

2018 | Sidan är skapad och drivs av LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer

Text av Anders Lindell | Foto och layout av Joakim Lindgren